Giorgia Meloni sitter på ett enda spelkort kvar inför nästa italienska val: hennes egen förmåga att omdefiniera sig själv. Hon har förlorat Donald Trump som internationell allierad, sett Viktor Orbán försvagas, och själv förlorat en strategisk folkomröstning på hemmaplan. Det här är viktigare än det låter, även för en svensk läsare. För Meloni är inte vilken italiensk politiker som helst. Hon leder ett parti vars rötter går rakt ner i den italienska efterkrigsfascismen, och hennes öde säger något om hur europeisk högerpopulism mår just nu.
I praktiken innebär det att Italiens premiärminister står utan de stödjepunkter som bar henne fram till makten hösten 2022. Frågan är inte längre om hon klarar sig genom mandatperioden. Frågan är om hennes politiska projekt har en framtid efter valet som ska hållas senast 2027.
Vad spelkortet faktiskt är
Melonis kvarvarande tillgång heter normalisering. Hon har under hela sin tid som premiärminister försökt tvätta bort etiketten ”postfascist” genom att uppträda korrekt i Bryssel, stödja Ukraina och tona ner de mest provocerande inslagen i sin retorik. Det har fungerat förvånansvärt väl. Många europeiska ledare som först såg henne som ett hot har vant sig vid hennes existens.
Men normaliseringen är skör. Den bygger på att omvärlden glömmer var Italiens bröder kommer ifrån. Partiet grundades av Meloni själv för drygt tio år sedan, men dess politiska DNA går tillbaka till MSI, det parti som efter andra världskriget öppet såg sig som arvtagare till Mussolini. Partisymbolen innehåller fortfarande den fascistiska flamman. Meloni själv började sin karriär i MSI som tonåring.
Det är just därför det spelar roll vilket kort hon nu väljer. Drar hon högerut för att blidka basen riskerar hon att tappa den moderata bild hon byggt upp. Försöker hon hålla mitten kan väljarna gå till mer extrema alternativ.
Varför Trumps frånvaro försvagar henne
Meloni hade under en period ett ovanligt nära förhållande till Donald Trump. Hon var en av de få europeiska ledare som lyckades tala med honom utan att hamna i öppen konflikt, samtidigt som hon behöll ett fungerande samarbete med EU-kommissionen. Den balansgången var hennes utrikespolitiska signaturnummer.
När Trump-stödet rycks bort försvinner också hennes särställning. Hon blir en europeisk regeringschef bland andra.
Samma sak gäller Orbán. Den ungerska premiärministern har under många år varit den europeiska högerpopulismens fyrtorn, en garant för att rörelsen var här för att stanna. När hans makt vacklar förlorar hela det nätverk av nationalkonservativa partier som Meloni rör sig i sin viktigaste referenspunkt. Vill du förstå mekaniken bakom hur en sådan rörelse tappar mark, kan jämförelsen med vad som händer när en autokrati faller vara upplysande, även om Italien är en fungerande demokrati och Ungern under Orbán inte var det fullt ut.
Folkomröstningen som ändrade allt
Den strategiska folkomröstning Meloni förlorat var inte en bisak. Folkomröstningar fungerar i italiensk politik som ett slags förtroendebarometer. När regeringen aktivt driver en linje och förlorar är det inte bara en enskild fråga som faller. Det är signalen att väljarna inte längre litar på regeringens omdöme.
För Meloni gör nederlaget två saker samtidigt. Det försvagar hennes auktoritet inom koalitionen, där hon redan måste hantera två mindre partier som gärna passar på att flytta fram positionerna. Och det ger oppositionen ett konkret bevis på att hon kan slås.
Italienska väljare har en lång tradition av att straffa regeringar som verkar slut. Sedan andra världskriget har landet haft fler regeringar än de flesta andra demokratier i Europa. Stabilitet är inte något italienska premiärministrar kan ta för givet.
Vad det betyder för svenska läsare
Italien är EU:s tredje största ekonomi. Vad som händer i Rom påverkar Europa, och därmed Sverige.
Men det finns en djupare anledning att följa Meloni. Hennes parti är ett laboratorium för hur långt det går att flytta gränserna inom en demokrati utan att bryta mot dem. Hon har behållit symboler från en fascistisk tradition men styrt enligt parlamentariska spelregler. Hon har kritiserat domstolar och oberoende medier men inte rivit ner dem som Orbán gjorde i Ungern.
Det är en svår balans att hålla. För svenska läsare som vill förstå skillnaden mellan demokratisk högerpopulism och något farligare är Italien just nu det viktigaste fallet att studera. Gränsen mellan att utmana en demokrati och att urholka den går inte alltid där man tror. Den som vill fördjupa sig i mekaniken bakom hur demokratier glider mot autokrati hittar i Italien en pågående test.
Tre scenarier inför valet
Det finns i grova drag tre vägar framåt för Meloni.
Hon vinner igen med en mer mittenorienterad profil och blir den första italienska premiärminister på decennier som sitter en hel mandatperiod och får förnyat förtroende. Då har normaliseringen lyckats.
Hon förlorar knappt men behåller partiledarskapet och blir en stark opposition. Då har hon misslyckats med att hålla samman koalitionen men lyckats etablera Italiens bröder som ett varaktigt parti.
Hon kollapsar. Partiet splittras, koalitionspartnerna går egna vägar, och italiensk högerpopulism omgrupperas under nytt ledarskap. Det här scenariot är mindre troligt än de två första, men inte omöjligt om de inrikespolitiska motgångarna fortsätter.
Vilket scenario som blir verklighet beror på hur hon spelar ut sitt sista kort. Och på något hon själv inte kontrollerar: hur opinionen påverkas av att hennes utländska stödjepunkter försvinner samtidigt.
Det italienska valet är ett europeiskt val
Att kalla det italienska valet ”italienskt” är nästan missvisande. Resultatet kommer att läsas av nationalkonservativa partier över hela Europa som ett tecken på rörelsens hälsa. Sverigedemokraterna, Rassemblement National i Frankrike, AfD i Tyskland och Vox i Spanien följer Meloni av samma skäl som hon följer dem: de tillhör samma politiska familj, även om de inte alltid vill säga det öppet.
Faller Meloni kommer det att tolkas som att den europeiska högerpopulismens topp är passerad. Vinner hon stort kommer det att tolkas som att rörelsen är här för att stanna.
Sverige är inget undantag från denna dynamik. Vad svenska väljare tycker om sina egna partier påverkas av vad som händer i andra länder, även om vi sällan medger det. Vill du förstå hur sådana opinionsförflyttningar fungerar är ekokammare och desinformation två centrala begrepp som förklarar varför politiska signaler från utlandet får oproportionerligt stort genomslag på sociala medier.
Det enda kortet hon verkligen kontrollerar
Tillbaka till bordet. Meloni har förlorat sina kort utomlands. Hon har förlorat ett kort hemma. Det hon har kvar är sin egen historia: berättelsen om kvinnan från Garbatella i Rom som tog sig från en rörelse alla skrev av till regeringspalatset Palazzo Chigi.
Den berättelsen är inte uttömd. Men för att den ska bära henne genom ännu ett val måste hon övertyga italienska väljare om att hon fortfarande är samma person de röstade på 2022, samtidigt som hon visar att hon lärt sig av motgångarna. Det är en svår dubbel rörelse.
Det är en sak att vinna ett val när omvärlden hejar på. En annan att vinna när hejarklacken tystnat. Det är där Meloni befinner sig nu.