Demokrati

Vad är demokrati?

Demokrati betyder folkstyre eller folkmakt – idén att makten i samhället utgår från folket. I praktiken innebär det att alla medborgare (och i många fall även boende) ska ha möjlighet att påverka hur landet styrs, till exempel genom att rösta i fria och regelbundna val. En grundläggande princip är politisk jämlikhet: varje röst är lika mycket värd oavsett vem som röstar. Alla vuxna ska ha samma rätt att delta i politiken, oberoende av kön, ekonomi, social bakgrund eller andra omständigheter. Därför förknippas demokrati också med att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma grundläggande rättigheter.

I en demokrati råder yttrandefrihet och organisationsfrihet – människor får tycka, tänka och uttrycka sig fritt, och de kan gå samman i partier, föreningar eller andra grupper för att påverka samhället. Offentlig makt utövas under lagarna och med respekt för mänskliga rättigheter. Som det står i Sveriges grundlag: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.”. Detta understryker att folkviljan är grunden för statens styre. Demokrati handlar inte bara om en beslutsform, utan också om en kultur och ett förhållningssätt där frihet, jämlikhet, delaktighet och respekt är centrala värden.

Demokrati kan fungera på olika sätt. De flesta länder har representativ demokrati, vilket innebär att folket väljer politiker som representerar dem och fattar beslut å deras vägnar. I Sverige sker detta genom att vi vart fjärde år väljer ledamöter till riksdag, kommun- och regionfullmäktige. Det finns också inslag av direktdemokrati – då tar medborgarna ställning direkt i sakfrågor, oftast via folkomröstningar. Sverige har till exempel haft nationella folkomröstningar om högertrafik, kärnkraft och EU-medlemskap. Även om folkomröstningarna här oftast är rådgivande, ger de ett direkt uttryck för folkviljan i en enskild fråga. Kort sagt kan demokratin anta skiftande former, men kärnan är alltid densamma: folket bestämmer.

Demokratins motsatser: diktatur och autokrati

Demokrati ställs ofta i kontrast mot diktatur eller autokrati, där makten inte utgår från folket. I en diktatur är det istället en person eller en liten grupp – till exempel en envåldshärskare, militärjunta eller ett enskilt parti – som utövar makten och inte behöver ta hänsyn till folkets vilja i fria val. Alla statens maktbefogenheter är koncentrerade till diktatorn eller den styrande eliten, och politiska fri- och rättigheter är kraftigt begränsade. Medborgarna kan varken byta ledare genom valurnan eller fritt uttrycka kritik utan risk. Ofta styr diktaturen genom censur, propaganda och förtryck av oliktänkande. Historien har många exempel på diktaturer – från absolut monarkier och kolonialvälden, till 1900-talets fascistiska och kommunistiska totalitära regimer, och dagens auktoritära stater som Nordkorea eller Eritrea där befolkningen helt saknar politiskt inflytande.

En autokrati är i princip en form av diktatur där makten är starkt centraliserad hos en ledare. Ordet autokrati betyder ordagrant ”självstyre” (auto = själv, krati = styre) och syftar på ett system där en person har obegränsad makt. I praktiken används termerna autokrati och diktatur ofta omväxlande. Skillnaden kan sägas vara att en diktatur kan utövas även av en grupp (till exempel ett politbyrå eller militärstyre), medan autokrati betonar enmansvälde. Båda systemen står dock i skarp motsats till demokratins principer. I diktaturer saknas maktdelning och lagarna anpassas efter de styrandes intresse. Grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet kvävs – just de friheter som är själva livsluften i en demokrati.

Det globala samhället har under de senaste århundradena rört sig mot allt fler demokratier, men utvecklingen är inte spikrak. Under 1900-talet avlöste demokratins framgångar och bakslag varandra. På 1930-talet ersattes flera unga demokratier av diktaturer, och än i dag ser vi exempel på länder som glider bort från demokrati mot ett mer auktoritärt styre. Forskning visar att demokratisk tillbakagång ofta sker gradvis: steg för steg urholkas institutioner och medborgerliga friheter tills man plötsligt befinner sig i en auktoritär stat. Demokratin är fantastisk men också skör – den måste ständigt försvaras mot krafterna som vill montera ned den.

Demokratins utveckling i Sverige

Bild: Demonstration för allmän och lika rösträtt i början av 1900-talet. Folkrörelsernas mobilisering lade grunden för demokratins genombrott i Sverige.

Sverige av idag betraktas som en stabil demokrati, men vägen hit har varit lång. Under många sekler var Sverige en monarki där kungar och adel styrde, och vanligt folk hade mycket litet att säga till om i rikets styre. Visserligen fanns tidiga parlamentariska inslag – redan på 1400-talet samlades en ståndsriksdag med adel, präster, borgare och bönder, och 1766 fick Sverige världens första lag om tryckfrihet. Men verklig demokrati, i betydelsen allmän och lika rösträtt för alla, uppnåddes först på 1900-talet.

Ett viktigt steg var reformen 1866 som avskaffade den gamla ståndsriksdagen och ersatte den med ett tvåkammarsystem. Även om detta moderniserade parlamentet, var rösträtten fortfarande kraftigt begränsad. Endast män med tillräcklig inkomst eller förmögenhet fick rösta, och rösterna var graderade efter rikedom i första kammaren. Kvinnor saknade helt politiska rättigheter på nationell nivå. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet växte emellertid folkrörelserna fram – nykterhetsrörelsen, frikyrkor, arbetarrörelsen och kvinnorörelsen – som krävde ökat inflytande åt medborgarna. Striden om allmän rösträtt blev den stora politiska fråga som dominerade debatten kring sekelskiftet 1900.

Ett viktigt genombrott kom åren 1907–1909, då en konservativ regering under Arvid Lindman paradoxalt nog drev igenom en första rösträttsreform. Den innebar allmän rösträtt för män över 24 år vid val till andra kammaren, och de tidigare inkomst- och förmögenhetskraven slopades för underhuset. Samtidigt infördes proportionella val, vilket gav bättre representation åt minoriteter. Dock gällde reformen bara män – frågan om kvinnlig rösträtt lämnades obesvarad, liksom frågan om fullt parlamentariskt styrelsesätt (kungens makt var fortfarande stor). De konservativa hoppades att denna begränsade reform skulle dämpa kraven på ytterligare demokratisering, men så blev det inte. Istället fortsatte opinionen för full rösträtt att växa, och kvinnorörelsen (under ledning av bl.a. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR) intensifierade sin kamp. År 1913 samlade LKPR in hela 351 454 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt som överlämnades till riksdagen – en enorm folklig mobilisering.

Första världskrigets slutskede 1918 blev startpunkten för demokratins slutliga genombrott. Omvärlden skakades av revolutioner (som i Ryssland 1917) och många kungariken föll. I Sverige nåddes en historisk riksdagsöverenskommelse 1918 mellan liberaler, socialdemokrater och den sittande högerministären. Man enades om att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i riksdagsval. Beslut fattades i riksdagen 1919 (för mäns rösträtt utan förbehåll och kvinnors rösträtt) och slutligen 1921, då grundlagsändringen fullbordades. I september 1921 hölls det första valet där kvinnor deltog på lika villkor som män. Demokratin fick därmed sitt stora genombrott i Sverige. Det svenska folkstyret brukar därför räknas från 1921, och år 2021 firades 100-årsjubileet av detta historiska val. Reformen 1918–1921 kallas ofta “den viktigaste politiska reformen under 1900-talet” och markerar demokratins definitiva genombrott i landet.

Det är viktigt att påpeka att även efter 1921 dröjde det innan demokratin blev fullt ut inkluderande. Fortfarande fanns grupper som stod utan rösträtt. Till exempel fick personer som tog emot fattigvård (socialhjälp) inte rösta förrän 1945, något som särskilt drabbade många sjuka och funktionsnedsatta. Många tusen svenskar – personer med intellektuella funktionsvariationer, psykiskt sjuka eller dementa – kunde långt in på 1900-talet bli omyndigförklarade och därmed förlora sin rösträtt. Denna möjlighet avskaffades först 1989, då riksdagen beslutade att inga vuxna längre kan omyndigförklaras på det sättet. Idag är det bara personer under 18 år som är omyndiga i lagens mening, och de får rösta så snart de når myndig ålder. Ett annat steg togs 1976, när även utländska medborgare som bor i Sverige gavs rösträtt i kommunalval (om de bott i landet i minst tre år). Med andra ord har demokratin breddats över tid för att omfatta alla som berörs av besluten.

Sverige utvecklades under 1900-talet till en av världens mest stabila demokratier. Kungens politiska makt begränsades successivt – från 1917 blev det praxis att statsministern skulle ha riksdagens stöd (parlamentarismens genombrott), och i 1974 års regeringsform skrevs det in att monarken enbart är statschef utan politisk makt. Genom demokratins hundra år i Sverige har olika regeringar kommit och gått, men grunden – fria val, fri opinionsbildning och rättsstat – har bestått. Vi har också arbetat för att fördjupa demokratin, exempelvis genom att främja jämställdhet i politiken. Redan 1940 blev Kerstin Hesselgren första kvinnan i första kammaren, och idag har Sveriges riksdag en av världens högsta andelar kvinnliga ledamöter. År 1994 infördes principen ”varannan damernas” på många partiers valsedlar, vilket ledde till att andelen kvinnor i riksdagen steg över 40 % – en milstolpe för jämställd representation.

Demokratins milstolpar i världen

Hur ser demokratins historia ut globalt? Demokrati som idé har rötter som sträcker sig ända till antikens Grekland. Redan 500-talet f.Kr. prövade Aten en form av direkt folkstyre där fria manliga medborgare samlades för att fatta beslut. Även om antikens ”demokratier” var begränsade till en minoritet av befolkningen (kvinnor, slavar och invandrare var uteslutna) gav de ett tidigt exempel på principen att folket skulle råda. Under många århundraden därefter dominerade dock helt andra styrelseskick – kejsardömen, kungadömen, feodala hierarkier och teokratier. I Europa var enväldiga kungar snarare norm än undantag ända fram till upplysningstiden.

Fröet till modern demokrati började gro med några tidiga begränsningar av monarkins makt. Ett känt exempel är Magna Carta i England år 1215, där adeln tvingade kungen att acceptera vissa rättigheter och en form av rådslag – ett dokument som ibland ses som ett av de första stegen mot konstitutionalism. Senare, under upplysningen på 1700-talet, spreds radikala idéer om folkets suveränitet och mänskliga rättigheter. Dessa idéer förverkligades delvis i de stora revolutionerna: Amerikanska revolutionen 1776 skapade en federal republik med viss demokratisk representation, och Franska revolutionen 1789 proklamerade slagord om frihet, jämlikhet och broderskap och införde allmän värnplikt och valda församlingar (om än kortlivade i det tumult som följde). Dessa händelser inspirerade människor världen över och visade att gamla maktstrukturer kunde brytas.

Under 1800-talet spreds parlamentarismen och kraven på rösträtt ökade i många länder. I Europa genomdrevs gradvis reformer: Storbritannien utvidgade sin valmanskår i flera reformakter, och länder som Norge (med relativt tidig allmän manlig rösträtt 1898, kvinnlig 1913) och Finland (som först i världen gav kvinnor full rösträtt år 1906) blev pionjärer. Samtidigt svepte revolutionsår som 1848 över kontinenten med liberala och demokratiska resningar – många kvävdes, men idéerna levde kvar. I kolonierna började folk resa sig mot imperiernas herravälde, inspirerade av frihetsideal.

Första världskrigets slut 1918 ledde till en explosion av nya nationalstater och många experiment med demokrati, särskilt i Europa. Kejsardömen som Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland föll samman. I deras ställe försökte länder som Tyskland (Weimarrepubliken), Polen, Tjeckoslovakien, de baltiska staterna m.fl. att bygga demokratiska styren. Samtidigt infördes allmän rösträtt i flera äldre demokratier (till exempel USA 1920 för kvinnor). Denna period efter första världskriget kallas ibland den första vågen av demokratisering globalt. För första gången fanns en betydande mängd demokratier i världen. Men succén blev kortvarig – under 1920- och 30-talen drabbades många av dessa unga demokratier av kriser som banade väg för diktatorer. Den ekonomiska depressionen och politisk polarisering gav upphov till fascistiska och auktoritära rörelser. Nazitysklands maktövertagande 1933 och liknande utvecklingar i Italien, Spanien, Portugal, samt militärstyren i delar av Latinamerika och Asien, innebar en dramatisk tillbakagång för demokratin. Vid slutet av 1930-talet var det bara ett fåtal stater utanför brittiska samväldet som kunde kallas fullt demokratiska.

Efter andra världskriget 1945 kom nästa stora språng. De allierades seger över fascismen skapade förutsättningar för en andra våg av demokratisering. I Västeuropa återupprättades demokratierna (t.ex. i Västtyskland, Italien, Österrike), ofta med nya konstitutioner och stöd av USA i form av Marshallhjälpen. Japan genomgick en demokratisk omvandling under amerikansk ockupation. Indien blev självständigt 1947 och valde demokrati. Samtidigt grundades Förenta Nationerna (FN) 1945 och antog 1948 sin Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som slog fast rätten att ta del i sitt lands styre. Men även denna demokrativåg hade begränsningar: Östeuropa hamnade under Sovjetunionens kontroll och blev kommunistiska enpartistater, vilket frös den demokratiska utvecklingen där under hela kalla kriget. Många nyblivna självständiga stater i Afrika och Asien från 1950- och 60-talets avkolonisering kämpade med instabilitet, och flera föll snart under auktoritära regimer eller militärkupper.

Den tredje vågen av demokratisering inleddes på 1970-talet. Den startade med att södra Europa blev fritt: diktaturerna i Portugal (1974), Grekland (1974) och Spanien (1975) föll och ersattes av demokratiska regeringar. Därefter spreds vågen till Latinamerika under 1980-talet där land efter land – Argentina, Brasilien, Chile m.fl. – gick från militärstyre till folkstyre. En höjdpunkt kom 1989–1991 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. Plötsligt befriades Östeuropa från kommunistiskt envälde och länder som Polen, Ungern, Tjeckoslovakien (senare Tjeckien och Slovakien), de baltiska staterna och många fler införde demokrati och marknadsekonomi. Även i Afrika och Asien skedde framsteg: Sydkorea och Taiwan övergav auktoritära system på 1980-talet, och Sydafrika avskaffade apartheid 1994 och höll sina första demokratiska val. Kring sekelskiftet 2000 kunde en klar majoritet av världens länder klassas som demokratier i någon form, vilket var en remarkabel förändring jämfört med läget 50 år tidigare.

Historien slutade dock inte där. Efter millennieskiftet har forskare observerat en demokratisk stagnation eller tillbakagång i flera regioner. En del länder som blivit demokratiska har glidit tillbaka mot auktoritärt styre – ibland genom militärkupper, ibland genom att valda ledare successivt underminerar institutionerna inifrån (ett fenomen kallat “demokratisk backsliding” eller autokratisering). Exempel på det senare är länder som Ryssland under Putin, Turkiet under Erdoğan, Ungern under Orbán och flera andra, där pressfriheten, domstolarnas oberoende och oppositionens utrymme har inskränkts trots att val fortfarande hålls. Forskare talar om en möjlig “tredje motvåg” av auktoritarism, i kontrast till de tidigare demokratiseringsvågorna. År 2021 noterade man att den genomsnittliga nivån av demokrati i världen hade fallit tillbaka till samma nivå som 1989 – de senaste 30 årens framsteg hade raderats. Demokratins historia är alltså en pendelrörelse, med framgångar och bakslag.

Demokrati i världen idag

Hur ser då det globala läget för demokratin ut idag? Bilden är blandad. Å ena sidan lever vi i en tid då demokrati är den mest legitima styrelseformen – de flesta länder påstår sig åtminstone vara demokratiska och håller någon form av val. Å andra sidan visar mätningar att många länder inte uppfyller demokratiska grundkrav, och att friheten i världen faktiskt minskat under de senaste 15-20 åren. Enligt den ansedda organisationen Freedom House har det globala demokratiindexet backat 19 år i rad fram till 2024. Det betyder att varje år sedan mitten av 2000-talet har fler länder gått i en mer ofri riktning än tvärtom. 2023 rapporterades att politiska rättigheter och civila friheter försämrades i 35 länder, medan förbättringar skedde i endast 34 – minsta skillnaden på länge, men fortfarande övervägde alltså försämringarna. Exempelvis har kuppförsök, valmanipulation och inskränkningar mot opposition och media noterats i länder som Burkina Faso, Tunisien, Peru, Myanmar, Ungern, Polen och Turkiet på senare år.

Enligt Freedom House’s klassificering var år 2022 endast 84 av 195 länder i världen “fria” – det vill säga liberala demokratier med fulla politiska och medborgerliga rättigheter. Runt 54 länder räknades som “delvis fria” demokratier eller hybrider, medan ungefär 57 länder ansågs “ofria” diktaturer. I faktiska tal betyder det att mindre än hälften av världens länder fullt ut kan kallas demokratiska i liberal bemärkelse. Om man väger in befolkningsstorlek blir kontrasten ännu större: flera av de mest folkrika nationerna är icke-demokratier (till exempel Kina med över 1,4 miljarder invånare, ett enpartisystem utan fria val). Forskare vid V-Dem-institutet i Göteborg noterade 2021 att omkring 70 % av världens befolkning – cirka 5,4 miljarder människor – lever i diktaturer eller auktoritära regimer. Endast ca 13 % av mänskligheten lever i liberala demokratier där rättsstat och rättigheter respekteras fullt ut, enligt deras mått. Dessa siffror illustrerar att trots demokratiseringsvågorna under 1900-talet dominerar befolkningsmässigt de stora autokratiska staterna.

Det finns dock många ljusglimtar. Länder som Indien, USA, Brasilien, Indonesien, Nigeria m.fl. har flerpartisystem och regelbundna val – även om kvaliteten på demokratin varierar, utövar hundratals miljoner människor sin rösträtt i dessa länder. I Europa är nästan alla länder demokratier idag, med undantag för Belarus och Ryssland som styrs auktoritärt. I Latinamerika och Karibien är majoriteten av staterna demokratiska, även om några (som Kuba och Venezuela) är hårt styrda. Afrika söder om Sahara har en blandad bild: länder som Sydafrika, Ghana och Senegal har stabila valdemokratier, medan andra som Eritrea och Sydsudan är i botten. I Mellanöstern dominerar fortfarande auktoritära regimer, särskilt absoluta monarkier (t.ex. Saudiarabien) och enpartistater, men även där finns undantag som Tunisien (även om den unga tunisiska demokratin nu är hotad av auktoritära tendenser). Sammantaget kan man säga att demokratin står stark i många länder, men i andra är den bräcklig eller obefintlig. Globaliseringen och internet har spridit demokratiska idéer, men också gett nya verktyg åt de som vill kontrollera information och undertrycka opposition.

Idag finns också index som mäter grad av demokrati, till exempel Economist Intelligence Unit’s demokratiindex och Freedom House’s frihetsindex. Dessa ger varje år en överblick över utvecklingen. Trenden på senare tid beskrivs ibland som “demokratisk recession”, men det finns tecken på motstånd och medvetenhet. I flera länder har medborgare protesterat mot auktoritära tendenser – exempelvis massdemonstrationerna i Hongkong 2019 mot Kinas inflytande, eller protester i Iran 2022 mot det repressiva styret. Och även i diktaturer försöker människor göra sina röster hörda, som t.ex. modiga oppositionspolitiker i Ryssland eller underjordisk aktivism i Kina. Den globala kampen mellan demokrati och diktatur fortsätter därmed ständigt, och utgången beror mycket på hur väl demokratins förespråkare kan försvara dess värden.

Olika typer av demokrati

Demokrati är inte ett enhetligt system utan kan utformas på olika sätt i olika länder. Vi har redan nämnt representativ demokrati och direktdemokrati som de två huvudmodellerna. I praktiken kombinerar många länder båda – representativ demokrati till vardags, med inslag av direktdemokrati i specifika frågor genom folkomröstningar. Några länder, som Schweiz, är särskilt kända för frekventa bindande folkomröstningar i lokalpolitik och nationella angelägenheter, vilket ger ett större inslag av direkt folkstyre. I modern tid diskuteras också möjligheten till mer direktdemokrati via digitala verktyg, så kallad e-demokrati, även om det än så länge mest är på experimentstadiet.

En annan variabel är statschefens roll: Vissa demokratier är republiker med en folkvald president (t.ex. Frankrike eller USA), andra är konstitutionella monarkier där en kung/drottning är statschef men makten utövas av folkvalda (t.ex. Sverige, där kungen bara har ceremoniella uppgifter). Vidare skiljer man på parlamentariska system (där regeringen utses av och ansvarar inför parlamentet, såsom i Sverige, Storbritannien, Indien) och presidentiella system (där presidenten är direktvald och ofta både stats- och regeringschef, t.ex. i USA, Brasilien). Båda modellerna kan vara demokratiska, men de har olika maktdelningsprinciper. Det finns även blandformer – t.ex. halvpresidentiella system som Frankrike, där makt delas mellan president och premiärminister.

Olika demokratier kan också vara enhetsstater eller federalstater. I en enhetsstat (som Sverige eller Frankrike) ligger huvuddelen av makten på central nivå, även om lokal självstyrelse kan finnas. I en förbundsstat eller federation (som Tyskland, USA, Indien) har delstater eller regioner egen lagstiftande makt i vissa frågor, vilket decentraliserar demokratin. Båda formerna kan fungera demokratiskt, det handlar mest om hur makten är uppdelad geografiskt.

Ytterligare en uppdelning är mellan liberal demokrati och mer illiberal demokrati. En liberal demokrati, som de nordiska länderna, kombinerar majoritetsstyre med starkt skydd för individens rättigheter, rättsstatens principer och minoriteters ställning. En illiberal demokrati kan å andra sidan ha val och majoritetsstyre, men ledarna kan inskränka pressfriheten, rättsväsendets oberoende och minoriteters rättigheter när det passar dem. Exempel kan vara länder där regeringen vunnit val men sedan inskränker oppositionens möjligheter – vissa pekar på dagens Ungern eller Turkiet som sådana fall. Dessa varianter visar att demokrati inte är svartvitt, utan ett spektrum. Ju fler av de demokratiska värdena (fria val, fri media, rättsstat, mänskliga rättigheter) som uppfylls, desto högre kvalitet har demokratin.

Till syvende og sidst handlar demokrati om hur makten utövas och för vems skull. När makten utgår från folket, utövas i öppna former och begränsas av lagar och rättigheter, då har vi en demokrati – oavsett exakt vilka institutionella lösningar man valt.

Demokratins grundläggande värden

En livskraftig demokrati vilar på ett antal grundläggande värderingar och principer. Dessa kan ses som demokratins hörnstenar, det vill säga förutsättningarna som måste finnas på plats för att folkstyret ska fungera väl:

Respekt för mänskliga rättigheter: Demokrati och mänskliga rättigheter går hand i hand. Varje individ har vissa okränkbara rättigheter – till liv, frihet, personlig säkerhet, likhet inför lagen, med mera. En demokratisk stat ska skydda dessa rättigheter och se till att ingen diskrimineras. Till mänskliga rättigheter räknas också politiska rättigheter som rösträtt och rätten att kandidera till offentliga poster.
Yttrande-, mötes- och pressfrihet: I en demokrati måste människor fritt kunna uttrycka sina åsikter, diskutera och sprida information. Oliktänkande och kritik mot de styrande ska inte bara tolereras, utan välkomnas som en naturlig del av det offentliga samtalet. Fria och oberoende medier är avgörande – de granskar makten, informerar medborgarna och möjliggör en öppen debatt. Utan fri informationsspridning kan inte väljarna göra informerade val.
Regelbundna, fria och hemliga val med allmän rösträtt: Detta är demokratins mest grundläggande mekanism för att omsätta folkviljan i politisk makt. Val ska hållas regelbundet (t.ex. var 4–5 år) så att ledarna måste förnya sitt mandat. Alla vuxna medborgare ska ha rösträtt (allmän rösträtt) och varje röst ska väga lika (lika rösträtt). Valen måste vara fria – dvs inga hot eller tvång – och hemliga så att ingen riskerar repressalier för sitt röstval. Dessutom ska valen vara rättvisa, vilket bl.a. innebär att oppositionen ska ha reella chanser att vinna och att röstningen går korrekt till.
Rättsstat och maktdelning: Demokratin kräver att makten inte missbrukas. Därför behövs lagstyre – att alla, även de styrande, är underordnade lagarna som beslutats på demokratisk väg. Maktdelningsprincipen innebär att den offentliga makten delas upp mellan olika funktioner som kan balansera varandra. I Sverige har vi till exempel en lagstiftande makt (riksdagen), en verkställande makt (regeringen) och en dömande makt (domstolarna). Dessa kontrollerar och begränsar varandra för att ingen del ska få absolut makt. Också lokala och regionala nivåer av makt bidrar till maktdelning. En oberoende rättsapparat skyddar medborgarna mot övergrepp och ser till att majoriteten inte kör över minoriteters grundläggande rättigheter.
Transparens och ansvarsutkrävande: I en demokrati har medborgarna rätt att veta hur beslut fattas och hur offentliga medel används. Öppenhet (transparens) i myndighetsutövning, offentlighetsprincip och fria medier som kan granska makten hjälper till att motverka korruption. Politiker och tjänstemän ska kunna ställas till svars för sina handlingar – ytterst genom att de kan röstas bort i val, men också genom lagliga åtgärder om de begår maktmissbruk.
Pluralism och tolerans: Demokrati förutsätter ett mångfaldigt samhälle där olika åsikter och livsstilar kan samexistera. Det ska finnas utrymme för olika politiska partier, ideologier, religioner och intressegrupper. Pluralism betyder att man erkänner olikheter och löser konflikter genom dialog och kompromiss snarare än våld. Tolerans mot oliktänkande är därför centralt – ingen ska förföljas för sin mening, så länge de håller sig inom lagens ramar. Detta hänger ihop med respekt för minoriteter: även om majoriteten bestämmer så måste minoriteternas rättigheter och intressen beaktas.
Delaktighet och utbildning: Demokratin bygger på medborgarnas aktiva deltagande. Ett demokratiskt samhälle strävar efter hög valdelaktighet, men också att människor engagerar sig mellan valen – i civilsamhället, i medborgardialoger, i det offentliga samtalet. För att kunna delta behöver folk kunskap om hur samhället fungerar, om politik och om sina rättigheter. Därför är utbildning och fri information viktigt; en välinformerad befolkning är bättre rustad att fatta kloka beslut och stå emot propaganda.

Sammanfattningsvis kan man säga att demokratin vilar på en värdegrund av frihet, jämlikhet och solidaritet. Frihet i form av rättigheter, jämlikhet i form av lika politiskt inflytande, och solidaritet i form av respekt för varandra i ett gemensamt samhällsbygge. När dessa fundament är på plats och efterlevs i praktiken, mår demokratin bra. Om de åsidosätts – om val manipuleras, medier tystas, lagar struntas i – då börjar demokratin urholkas.

Hot mot demokratin

Ingen demokrati kan tas för given. Det finns flera hot och utmaningar som kan undergräva ett demokratiskt system, både utifrån och inifrån. Några av de viktigaste hoten mot demokratin i vår tid är:

Auktoritära ledare och populism: Ibland dyker politiska ledare upp som säger sig tala för “folket” mot en korrupt elit, men som i praktiken vill samla all makt hos sig själva. Populism kan ta olika former, men den utgör ett hot när ledare använder folkets stöd för att sedan underminera demokratiska institutioner och kontrollmekanismer. Vi har sett exempel där demokratiskt valda regeringar stegvis monterat ned pressfrihet, oberoende domstolar och oppositionens möjligheter – fenomenet nämndes ovan i länder som Ungern, Turkiet, Venezuela med flera. Dessa ledare kan söka ändra grundlagar för att förbli vid makten, attackera valmyndigheternas oberoende eller sprida konspirationsteorier om sina motståndare. Antidemokratiska rörelser kan också växa inifrån genom att spela på rädsla, nationalism eller missnöje och bana väg för en mer auktoritär politik.
Desinformation och polarisering: Flödet av falsk eller vilseledande information – desinformation – har ökat kraftigt i och med sociala medier och digital kommunikation. När medborgare matas med osanningar, propaganda eller konspirationsteorier blir det svårare att föra en sansad politisk dialog. Polarisering – att samhället delas i fientliga läger som inte litar på varandra – är ofta både en orsak och en effekt av desinformation. Hög polarisering gynnar antidemokratiska aktörer, eftersom det försvagar det gemensamma samtalet och gör det lättare att motivera odemokratiska metoder mot “motståndarna”. I flera länder har tilltron till medier, forskare och valprocessen undergrävts av spridare av falsk information, vilket kan leda till att folk tappar förtroendet för själva demokratin.
Demokratisk apati och utanförskap: Demokrati kräver deltagande, så ett mer subtilt hot är när medborgarna slutar engagera sig. Låg valdeltagande, särskilt om det är systematiskt lägre i vissa grupper, kan göra att demokratin inte representerar folket jämlikt. Demokratiskt utanförskap – att vissa grupper (t.ex. unga, minoriteter, socioekonomiskt utsatta) inte känner sig inkluderade eller hörda – kan leda till alienation. Det kan i sin tur utnyttjas av extremistiska rörelser som lockar de frustrerade med enkla lösningar utanför det demokratiska systemet. Om förtroendet för att demokratin levererar sjunker, kan människor lockas av idéer om “den starka ledaren” istället.
Korruption och maktmissbruk: Om de folkvalda missbrukar sin makt för egen vinning, sysslar med korruption eller inte hålls ansvariga, eroderar medborgarnas tillit. Korruption underminerar rättvisan och ger intryck att demokratin bara är ett spel för eliten. I värsta fall kan utbredd korruption leda till att ett land glider mot oligarki eller kleptokrati, där pengar och makt koncentreras till ett fåtal. Att motverka korruption – genom transparens och ansvarsutkrävande – är därför centralt för att behålla demokratins legitimitet.
Yttre hot och kriser: I kristider kan demokratin ställas på prov. Krig, terrorism eller stora katastrofer kan få även demokratiska regeringar att tillfälligt inskränka friheter i säkerhetens namn. Ibland återställs inte friheterna fullt ut efteråt. Geopolitiskt ser vi också hur mäktiga auktoritära stater – som Kina och Ryssland – sprider sitt inflytande och försöker destabilisera demokratier genom cyberattacker, valpåverkan eller stöd till antidemokratiska krafter i andra länder. Rysslands invasion av Ukraina 2022 är ett extremt exempel, där en diktatur anfaller en demokrati militärt. Forskare vid V-Dem noterar att demokratisk tillbakagång i världen bidrar till ökad risk för krig, då autokratiska ledare blivit allt djärvare och mindre bekymrade över internationella normer. Globala problem som klimatförändringar kan också bli ett hot om demokratier misslyckas hantera dem – då kan extrema rörelser få medvind genom att peka på demokratins ineffektivitet.

Samtliga dessa hot behöver tas på allvar. Sverige är ett av de länder där demokratin historiskt stått stark, men inte heller vi är immuna. Hat och hot mot förtroendevalda, spridning av propaganda och försök från främmande makt att påverka opinionen är nutida problem även här. Regeringens demokratistrategi från 2018 pekade ut tre utmaningar: demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer. Att möta dessa utmaningar kräver insatser för att öka delaktigheten, värna det öppna samtalet och “främja, förankra, försvara” demokratin på alla nivåer. Demokratin dör inte alltid med ett skräll; ofta kvävs den långsamt om ingen reagerar. Därför måste vi som medborgare vara vaksamma mot anti-demokratiska tendenser, stå upp för fakta och sanning i debatten, och försvara våra institutioner och rättigheter.

Varför demokrati är viktigt för samhällsutvecklingen

Bild: Demokratin bygger på att människor deltar, diskuterar och samarbetar. Ett öppet samhälle där idéer bryts mot varandra leder till utveckling.

Avslutningsvis, varför spelar demokrati sådan roll? Varför anses demokrati vara det bästa styrelseskicket för samhällsutveckling? Det finns flera starka skäl:

För det första ger demokrati folket möjlighet att hålla sina ledare ansvariga. Om en regering missköter sig kan medborgarna rösta bort den. Denna ansvarsutkrävning skapar incitament för de styrande att leverera bra resultat – förbättra ekonomi, välfärd, säkerhet – eller riskera att förlora makten. I en diktatur, där makthavarna sitter säkert oavsett folkets vilja, finns inte samma press att lyssna på befolkningens behov. Demokrati fungerar alltså som en korrigeringsmekanism som i längden leder till bättre styre, eftersom ineffektiva eller korrupta ledare kan bytas ut fredligt.

För det andra skyddar demokratin individens frihet och värdighet. I ett demokratiskt samhälle har varje person en röst och kan påverka beslut som angår den. Det innebär en respekt för att alla människor har lika värde. Oavsett om du är rik eller fattig, majoritet eller minoritet, så ger demokrati dig möjlighet att göra din röst hörd. Detta hänger samman med mänskliga rättigheter: demokratiska stater kränker i regel färre mänskliga rättigheter än diktaturer. Rätten att yttra sig, att få information, att inte godtyckligt fängslas – allt detta främjas av demokrati. Enligt många är detta ett egenvärde i sig: att få bestämma över sitt samhälle är en grundläggande del av mänsklig värdighet.

För det tredje främjar demokrati fredlig samvaro och stabilitet. Demokratiska stater löser interna konflikter via debatt och omröstning snarare än våld. Forskning (den så kallade demokratiska fredsteorin) indikerar även att demokratier sällan krigar mot varandra. När folk har inflytande är det svårare för en ledning att dra in landet i äventyrliga krig mot folkets vilja. Demokratier tenderar att ha högre grad av förtroende mellan medborgare och mot staten, vilket skapar social sammanhållning. I en diktatur kan missnöje koka under ytan och leda till revolution eller kaos när regimen faller; demokrati möjliggör fredliga maktskiften och gradvisa reformer. Det är alltså ett mer hållbart och flexibelt system för ett dynamiskt samhälle.

För det fjärde gynnar demokrati ofta ekonomisk och social utveckling. Medborgarnas frihet att utbilda sig, tänka nytt, starta företag och samarbeta i organisationer leder till innovation och tillväxt. Öppen debatt och fri press gör att problem i samhället uppmärksammas och kan åtgärdas – korruption avslöjas, dåliga lagar kritiseras, orättvisor kommer fram. Länder med stabil demokrati har i genomsnitt högre välståndsnivå och bättre sociala indikatorer (som hälsa, utbildning) än auktoritära länder på jämförbar ekonomisk nivå. Givetvis finns undantag, men historiskt ser vi att inkluderande institutioner (som i demokratier) skapar mer långsiktig tillväxt och innovation än exkluderande, elitstyrda system. Dessutom tillåter demokratin omställning när det behövs – när folket vill ha förändring kan ny politik prövas efter nästa val, vilket gör samhället mer anpassningsbart.

Slutligen är demokrati viktigt därför att det frigör mänsklig potential. I en demokrati uppmuntras medborgarna att delta, att engagera sig i sitt lokalsamhälle, att samarbeta för det gemensamma bästa. Detta leder till en rikare civilsamhälle med föreningar, debattklubbar, folkrörelser och andra initiativ. Sådana samhällen blir ofta mer kreativa, resilienta och trivsamma. Tänk på alla framsteg som drivits fram underifrån i demokratiska länder: medborgarrättsrörelser, miljörörelser, jämställdhetskampanjer – i en demokrati finns möjligheten att organisera sig för en sak och faktiskt påverka politiken. Den möjligheten saknas helt i diktaturer. På så vis är demokrati en förutsättning för att ett samhälle verkligen ska vara av folket och för folket, där utveckling inte bara mäts i ekonomiska termer utan i mänskligt välmående och frihet.

Sammanfattningsvis: Demokrati är både ett mål i sig – ett uttryck för mänsklig frihet och jämlikhet – och ett medel för att uppnå andra goda ting: fred, utveckling, rättvisa. Sverige firade nyligen 100 år av demokrati, men historien lär oss att vi måste vårda den väl. Genom kunskap, engagemang och försvar av demokratins principer kan vi se till att folkstyret står starkt i ytterligare hundra år, både här hemma och runtom i världen. Demokratin är inget statiskt tillstånd utan en levande process som vi alla deltar i. Ju fler som är med och bidrar, desto starkare och bättre blir den – till gagn för hela samhället.

Källor:

Sveriges riksdag – Vad är demokrati?
Sveriges riksdag – Kampen om rösträtten (historik om svensk demokrati)
Freedom House – Freedom in the World 2023/24 (global frihetsutveckling)
Forskning.se (V-Dem Institutet, GU) – Diktaturerna på global frammarsch
Forskning & Framsteg – Ljudvågsanalys lär oss mer om revolutioner (demokratiseringsvågor)
Svenska FN-förbundet – Demokrati – vad är det och hur skyddas den?
Forum för levande historia – Demokrati (information om demokrati och historia)
Nationalencyklopedin – uppslagsverk (definitioner av diktatur/autokrati)

Demokrati i Sverige och världen – historia, betydelse och framtid