Vänstersocialistens ilska och högerledarens sömnproblem

Ibland beskrivs demokratins genombrott som en lugn och stillsam uppgörelse. Alla var egentligen för demokrati, men en del var mer försiktiga angående hur övergången skulle gå till. Helt fel är inte en sådan beskrivning. Reformen gick igenom på fredligt, parlamentariskt vis.

Missnöje på båda kanterna

Samtidigt fanns missnöje med utgången på både vänster- och högerkanten. Reformen innebar stora eftergifter för högerns krav, ansåg den yttersta vänstern. På motsatta sidan oroade sig många för att högern gett efter för mycket. Två av Sveriges mest kända politiker kan illustrera missnöjet när de gav sin syn på demokratins genombrott i stridens slutskede. Vänstersocialisten Zeth Höglund utgav en agitationsskrift, högerledaren Arvid Lindman skrev ett brev. Men varför är Höglund så upprörd och varför har Lindman så svårt att sova?

Höglund: [7/12 blev särskilda utskottets hållning offentlig]

”Den 7 dec. 1918 är i dubbel bemärkelse en svart dag i svensk politisk historia. Då begicks två nesliga dåd, vars skam länge skall vila tung över sina upphovsmän: Sveriges brytning med den ryska arbetarerepubliken [. . .] och den liberal-socialistiska kapitulationen för högern i författningsfrågan.”

Lindman:

”1918 blev ett dåligt år. Jag har ingen ro för författningsändringen, som förföljer mig varje natt. Jag förebrår mig ofta att kanske ej ha visat nog klokhet och fasthet vid denna frågas avgörande; fastän jag vet att utgången blivit densamma i alla fall.”

”Zäta” Höglund och Arvid Lindman stod på motsatta sidor i politiken. Höglund tillhörde den radikala grupp inom Socialdemokraterna som våren 1917 hade brutit sig ur partiet och bildat Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV, senare ombildat till kommunistparti med nära band till Rysslands bolsjeviker med Lenin i spetsen. Socialdemokraterna hade förrått arbetarnas sak genom att behålla monarkin och ge efter för högerns krav, ansåg Höglund. Dessutom hade man tagit avstånd från Ryssland, alla arbetares hemland.

Lindman var högerns, Allmänna valmansförbundet, främste man och ledde partiet i andra kammaren. Jämfört med Ernst Trygger, förstakammarhögerns ledare, var han dock mer pragmatisk. Så sent som vid den ordinarie riksdagen ett halvår tidigare hade Trygger varnat för ett massans herravälde, som reformen skulle innebära.

Hösten 1918 accepterade högern till slut demokratin. Lindman och Trygger var samtidigt upprörda för att frågan påskyndats. Att avgöra en författningsfråga på en extrariksdag var inte rimligt, ansåg Trygger, jurist till yrket. Han tyckte också att partikamraterna varit för tillmötesgående och att ”vissa gripis av klenmodighetens och hopplöshetens förlamande inflytande”.

Den radikala vänster, SSV, som Zeth Höglund tillhörde verkade för en mer omfattande samhällsförändring. När livsmedelsbristen ledde till omfattande protester 1917 och 1918 var vänstersocialisterna aktiva i främsta ledet för att förvandla protesterna till ett samlat uppror. Socialdemokraterna hade emellertid ett bredare stöd och inte minst med hjälp av fackföreningsledningarna utmanövrerades de revolutionära grupperna. När Stockholms socialdemokrater samlades den 14 november var udden var riktad åt två håll. Mötet avvisade både ”en förbenad högerriktning, som kvarsitter i förhistoriska åskådningar och privilegier” eller ”bolsjevistisk-antidemokratiska spekulationer efter mönster från öster”. Måltavlorna kan lika gärna sägas vara högermannen Trygger (mer än Lindman) och vänstermannen Höglund.

Hur gick det sedan?

Hur gick det då med Lindmans sömnproblem? Vi vet kanske inte hur sömnen blev, men liksom högern i stort anpassade han sig skickligt till det nya systemet och lyckades – kanske bättre än vad man fruktat – att få ett viktigt inflytande också under demokratin, inte minst som statsminister 1928–1930. Trygger hade innehaft posten redan 1923–1924. Höglund fortsatte på sitt extremradikala spår i några år. Allt mer kritisk till den kommunistiska politiken, lämnade han dock rörelsen 1924 och blev senare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm. Ilskan avtog nog, men han fortsatte att irritera partiledningen med återkommande kritik från vänster.

___________

Torbjörn Nilsson
Professor i historia, Södertörns högskola

Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Den vänstra bilden visar Zeth ”Zäta” Höglund 1953, Wikimedia Commons och den högra visar ett porträtt av Arvid Lindman, Wikimedia CommonsCC BY-NC

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Vänstersocialistens ilska och högerledarens sömnproblem”, artikel på Demokrati100.se,  www.demokrati100.se/vanstersocialistens-ilska-och-hogerledarens-somnproblem/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).