Rösträtt – nej tack!

Idag ser vi rösträtten som självklar, något som alla (åtminstone vuxna) ska ha. Hur kunde man förr i tiden motsätta sig allmän och lika rösträtt? Hur motiverades denna orättvisa?

Att det handlade om makt är givet, att försvara inflytande och favörer för grupper i samhällets topp. Men knappast bara om det. Många av rösträttens motståndare trodde säkert själva på de varningar för folkstyret som spreds, om det kaos som skulle uppstå om vanliga människor styrde samhället. Inte minst gällde det motståndet mot kvinnors rösträtt som utgick från idén att kvinnan inte passade för det politiska livet. Det synsättet spreds som självklara sanningar i folkskola, universitet, kyrka och till stor del i tidningarna.

En utgångspunkt för många motståndare var att avvisa själva begreppet rösträtt. Röstandet, deltagandet i landets politiska liv, var ingen rättighet utan något som staten tilldelade de grupper som ansågs vara viktigast för landet: Ämbetsmän, akademiker, kyrkomän, godsägare, militärer, företagare och andra i samhällets elit, men också självägande bönder som sågs som en stomme i samhället.

Rektorn och den konservative riksdagsmannen Teofron Säve uttryckte sig såhär 1896:

”Rösträtten är ett mandat, den är icke en alla personer tillkommande rätt; den är ett uppdrag, som staten utdelar åt sådana personer, vilka äro kvalificerade för att kunna fullgöra det, och den är icke en rätt, som tillkommer en person blott därför, att han är född eller är medborgare.” Teofron Säve (1896)

Förmögenhet sågs som ett bevis på individens förmåga. Bara män med en hygglig ekonomisk ställning kunde stå oberoende gentemot påverkan.

Motståndarna var rädda för att politiken skulle tas över av personer som inte hade tillräckliga kunskaper för att fatta kloka beslut. Särskilt stor var oron för att den stora massan, som tjänade för lite för att betala skatt, skulle besluta om dyra reformer som de välbeställda sedan fick betala via skatten. Här förenas oro för att kommun och stat skulle vanskötas med rädslan för att den egna plånboken skulle drabbas.

Motståndet mot kvinnornas deltagande i politiken var än mer cementerat. En mindre del av männen hade ändå rösträtt, var femte 1866, och andelen steg långsamt. Kvinnorna var helt uteslutna från riksdagsvalen. Det stod i grundlagen. Professor Alfred Winroth var 1906 bestämt emot en förändring:

”För övrigt behöver icke vårt offentliga liv kvinnor utan män. Hjärtats och känslans politik firar sina bästa segrar inom hem och familj. För att styra en stat behövs åter hårda nävar och kallt blod samt beslutsamhet att [. . . ] slå till i rätta ögonblicket.” Alfred Winroth (1906)

En av de kvinnor som motsatte sig kvinnors rösträtt var författaren Annie Åkerhielm, vars romaner och artiklar hade stor spridning årtiondena kring 1900. För henne var det offentliga livet mannens revir. Kvinnan skulle slå vakt om sina vårdande egenskaper, främst familj och barn. Engagemang i samhället skulle leda till familjens upplösning och därmed också samhällets. Förutom synen på kvinnans roll var hennes hållning starkt präglad av motstånd mot socialismen:

”Att rösta på en liberal vid de förestående riksdagsvalen är att rösta för kvinnorösträtten, och att rösta för kvinnorösträtten är att rösta för socialismen.” Annie Åkerhielm (1912)

Åkerhielm trodde att borgerliga kvinnor inte skulle rösta lika flitigt som arbetarklasskvinnorna. Konservativa kvinnor som stred för rösträtten hävdade däremot att en sådan reform skulle bromsa radikaliseringen. Kvinnorna ansågs stå för värden –fosterlandet, försvaret, familjen, religionen, sedligheten – tvärtemot radikalism och socialism.

Sista ordet går till den konservative och nationalistiske skribenten Adrian Molin som i skriften Man och kvinna (1913) behandlar kvinnans särart som argument mot rösträtt:

”När man har sträfvat att göra kvinnan lik mannen, då har man velat afskära bandet mellan kvinnan och naturen. Men det sker icke ostraffadt. Det är en våldsgärning öfvad mot kvinnans innersta väsen. [. . . ] Hon är skapad för moderskapets stora uppgift, den uppgiften bestämmer hennes kropps bildning och hennes själs egenart, den behärskar också hennes lif, vare sig hon vill det eller icke. [. . . ] I statslifvet må råda mannens kalla förstånd — men där ha kvinnans lätta fantasi och ömma känsla intet fält. Staten är det mänskliga förnuftets skapelse: den får inte belamras med kvinnans fantasier och känslor. [. . . ] Där mannen icke längre är man, där är icke kvinnan kvinna, och där är icke folket ett folk.”

Torbjörn Nilsson
Professor i historia, Södertörns högskola

_____________

Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar Svenska freds valaffischer den 29 september 1917. Fotograf okänd. Originalet finns på Stockholms stadsmuseum och den digitala kopian är hämtad från Stockholmskällan. ID: SE/SSA/0870 Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen/K 1. CC BY-NC

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Rösträtt – nej tack!”, artikel på Demokrati100.se,  www.demokrati100.se/rostratt-nej-tack/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).