Först 1921 som sist i Norden

En karta över Norden där det framgår att Sverige är sist med allmän rösträtt.

Att Sverige i slutet av 1910-talet var ensamt om att sakna kvinnlig politisk rösträtt var ett viktigt argument för den kvinnliga rösträttsrörelsen. Inte minst vykortet på det temat illustrerade landets genanta sistaplats. Att det verkligen var så råder det heller inget tvivel om. Finland 1906, Danmark 1915 och Island 1915 (tillhörde fortfarande Danmark) var före. ”Norge 1907” betyder att då fick många kvinnor rösta, liksom många män. 1913 är emellertid året då också de fattiga gavs den rätten, såväl kvinnor som män. Ändå finns det skäl att se närmare på vad rösträtten betydde för kvinnornas reella politiska rättigheter i de olika länderna. Sveriges jumboplats blir då inte lika självklar. Hela Norden har i forskningen placerats i den första vågen för kvinnans politiska medborgarskap, trots skiftande årtal för reformen.

Finland som föredöme

Finland framstår som ett föredöme med landets samtidiga införande av manlig och kvinnlig politisk rösträtt. Hur kom det sig att vårt östra broderland visade prov på en sådan tidig demokratisk anda? Finland gick i ett huj från ståndsriksdag med medeltida anor, och ett arv från tiden i det svenska riket (till 1809), till en modern enkammarriksdag med allmän rösträtt. Men eftersom Finland var ett storfurstendöme under den ryske tsaren hade den nya riksdagen begränsat inflytande. När väl tsardömet repat sig efter förlusten i kriget mot Japan 1904–1905 och ett revolutionärt uppror 1905 åsidosattes både den ryska riksdagen (duman) och den finländska.

Finlands hedersamma tidiga införande av allmän rösträtt solkas något av att begränsningar som knöts till individernas skötsamhet behölls desto längre. Mottagande av fattigvård medförde diskvalifikation fram till år 1944. Grova brottslingar som hade dömts till förlorat medborgerligt förtroende uteslöts fram till 1969. Först 1972 avskaffades lagen om lösdriveri med samma konsekvenser.

I Danmark blev den politiska rösträtten (till Folketinget) 1915 allmän. Tidigare hade bara de mer välbeställda männen kunnat rösta. Island behöll vissa inskränkningar. Först 1920 blev rösträtten (till Alltinget) helt allmän.

För Norge är 1913 genombrottsåret för allmän rösträtt till riksdagen (Stortinget). En stor del av männen kunde enligt den författning som skapades 1814, Grunnloven, delta i valen. Några år senare föreslogs att det uttryckligen skulle stå i Grunnloven att rösträtten bara gällde männen. Så blev det inte. Att kvinnorna skulle hållas utanför var så självklart vid denna tid att det inte behövde stå med. På så sätt blev det ändå lättare att införa kvinnlig rösträtt eftersom Grunnloven, till skillnad från i Sverige, inte behövde ändras för kvinnorösträttens skull.

Norge var på flera sätt ett föregångsland för liberaler och andra demokrater i Sverige. Rösträtten var tidigt relativt utbredd (bland männen). Parlamentarismen slog igenom 1884 då kungen (Oscar II) tvingades att utnämna en mer radikal regering än han egentligen önskade. Partierna uppkom ungefär samtidigt.

Å andra sidan fanns fram till 1919 regeln att personer som mottog fattighjälp inte fick rösta. Det hade införts 1898 när manlig rösträtt kom till. Också Sverige fick en liknande regel när manlig rösträtt infördes 1909. Tanken var att de som inte skötte sin ekonomi inte var ”värdiga” att rösta. I Norge fråntogs därför cirka 50 000 personer sin rösträtt. Av dem var drygt 2/3 kvinnor.

Kvinnorörelsen i Norge var livaktig. I samband med den så kallade folkomröstning som genomfördes 1905 samlades 280 000 underskrifter in. Kvinnorna fick inte delta – den politiska rösträtten var ännu inte genomförd – utan manifesterade sitt stöd till regeringen på så sätt. Egentligen var det dock ingen folkomröstning – att säga ja eller nej till ett förslag. Frågan gällde om man stödde den uppsägning av unionen med Sverige som regeringen gjort den 7 juni. Ja-alternativet samlade över 99 procent av de röstande, en siffra som sedan dess bara Östeuropas kommunistiska diktaturer och dagens Nordkorea nått upp till.

Nationalism som rösträttsvapen

Hur man än vänder på alla bestämmelser återstår ändå att förklara varför Finland och Norge låg så långt fram i sin demokratiska utveckling. Varför betraktades kvinnorna där som fullvärdiga medborgare tidigare än på andra håll i Norden? Ett svar är att den nationella frågan stod i politikens centrum. I Finland mobiliserades folket för att manifestera landets egen kultur och för att uppnå självständighet från tsardömet. Och i Norge var unionen med Sverige avgörande för såväl partisystem som parlamentarism och krav på rösträtt. I den kampen behövdes också kvinnorna. Det är heller ingen slump att eftersläntrarna Danmark och Sverige båda hade tvåkammarsystem där en förmögen minoritet på egen hand kunde stoppa alla reformförslag.

Om vi lyfter blicken till andra delar av världen framstår Norden som helhet som tillhörigt den första vågen av politisk demokratisering, skriver den norska historikern Ida Blom. England, parlamentarismens födelseland, hade under slutet av 1800-talet en relativt vid manlig rösträtt. 1920 öppnades parlamentsvalen också för kvinnorna. Fram till 1928 var emellertid rösträttssåldern för dem högre än för männen. USA fick allmän rösträtt 1920, men i sydstaterna använde de styrande Demokraterna otaliga knep, lagliga som olagliga, den så kallade Jim Crow-politiken, för att stoppa de svarta från att rösta. Först med medborgarskapslagarna på 1960-talet blev rösträtten också allmän i realiteten. I Frankrike var motståndet mot kvinnlig rösträtt störst bland radikaler och republikaner. De fruktade att kvinnorna till stor del skulle stödja de mer konservativa, kyrkovänliga partierna. Därför dröjde kvinnornas rösträtt till 1944. I Nederländerna något senare ändå, 1947. Kvinnor fick rösta i Nya Zeeland redan 1893, men de kunde väljas in i den lägre kammaren först 1919 och inte förrän 1941 i den högre.

Rösträttskvinnorna i Sverige spelade skickligt på att Sverige släpade efter. Varför inte genomföra det som andra länder utan problem redan enats kring? De var inte fel ute. Sverige var otvivelaktigt sist i Norden. Men betydelsen av andra regler kan modifiera den sistaplatsen. Några års skillnad säger inte allt, även om rösträttskvinnorna med fog kunde säga att de väntat länge nog.

Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola

Läs mer


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden föreställer ett rösträttsvykort som visar en karta över de nordiska länderna och var kvinnor fått politisk rösträtt. Över Sverige står det: ”Det enda land i Norden där kvinnor ej ha rösträtt”. Vykortet illustrerades av Emma Aulin. År: Okänt. Reproduktion: KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek.

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Först 1921 som sist vi Norden”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/forst-1921-som-sist-i-norden/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson