Dubbla manliga röster – dubbel kvinnlig ilska

Rösträttsförslaget som den konservativt färgade regeringen lade fram i mars 1902 har – med ett slitet uttryck – gått till historien. Mest känt är förslagets nonchalerande av kvinnornas rösträttskrav. Istället skulle gifta män över 40 år ges två röster. På så sätt skulle familjen stärkas, och även kvinnan, förklarade regeringen.

Carl Lindhagen cirka 1900. Wikimedia.

Propositionen provocerade och brukar ses som en utlösande faktor för organiseringen av den kvinnliga rösträttskampen. Föreningar för kvinnans politiska rösträtt bildades i Stockholm och Göteborg. Året efter följde på riksnivå LKPR, där L stod för Landsföreningen. Också dåvarande liberalen Carl Lindhagens (1860–1946) (bilden) motion i andra kammaren som svar på propositionens innehåll lyfte fram kvinnornas rättigheter.

Rösträttsanhängarna tillhör historiens segrare och därför har andra inslag i propositionen hamnat i skuggan. Men även ett förslag som föll efter kritik från olika håll, och av eftervärlden främst har uppmärksammats för sin oböjliga hållning till kvinnors politiska medborgarskap, kan ge oss insikter om dåtidens stämningar.

Missnöje med utredning

Den mycket omfattande debatten i riksdagens utskott och båda kamrar ger en bred bild av hur såväl första kammarens välbeställda elit som andra kammarens lantmän resonerade kring sekelskiftet. Debatten vilade på en utredning om hur olika valrättsregler skulle vidga rösträtten. Den hade på riksdagens begäran utarbetats av Statistiska centralbyrån. Att den helt kom att följa de konservativas intentioner bidrog också till reformanhängarnas missnöje.

Idén om två röster för stadgade familjefäder ingick egentligen inte i debatten om kvinnlig rösträtt. Bara ett fåtal ledamöter berörde överhuvudtaget kvinnofrågan. Istället föranleddes förslaget av att en utvidgad rösträtt för männen, eller i stort sett en allmän sådan, måste balanseras av andra regler.

Mannen bakom förslaget var justitieministern Hjalmar Hammarskjöld (1862–1953), en konservativ jurist som under första världskriget kom att verka som statsminister, mer utifrån kungens stöd än riksdagens. För honom var rösträtten ingen rättighet. Avgörande var statens behov av kunniga och ansvarsfulla medborgare som kunde bära upp samhället.

Samtidigt ansåg han att det politiska intresset ökat i Sverige sedan riksdagsordningens antagande 1865. Orsakerna därtill var:

” . . . den allmänna bildningsgradens höjande, tidningspressens utveckling, lefnadsvilkorens förbättring, den stegrade samfärdseln mellan olika delar af landet och med utlandet samt, icke minst, den öfning i sjelfstyrelse, som vunnits icke blott vid förvaltningen af kommunala angelägenheter, utan äfven inom talrika föreningar för olika ändamål”.

Han nämnde också att den ökade värnpliktstiden hade betydelse för rösträttens utvidgning. Den som var redo att dö för fosterlandet borde också få rösta, ansåg han. Som motvikt måste emellertid olika garantier införas, bestämmelser som uteslöt misskötsamma samt alltför unga personer från röstandet.

Propositionen var ett uttryck för den linje som många högerpolitiker skulle driva fram till demokratins fulla genombrott 1918–1921. Eftersom ” det icke var[a] förenligt med statens välfärd, att beslut fattades, som skulle innebära steg ut i det obekanta”, resonerade han utförligt kring garantier som högre rösträttsålder, längre bofasthet inom valkretsen, skatternas ordentliga betalande under viss tid, ökning av landsbygdens mandat i förhållande till städernas eller avklarade värnpliktsövningar. Dessutom fanns tanken på en gradering av rösträtten. Den som hade stor egen förmögenhet eller hög inkomst kunde ges flera röster. På kommunal nivå var det så sedan gammalt, men för andrakammarvalen hade tanken aldrig slagit rot.

Ju mer vidsträckt rösträtt, desto större behov av gradering, ansåg Hammarskjöld. Den föreslagna graderingen blev ändå måttlig – en extra röst till gifta män över 40 år. Familjefadern ansågs ha fler intressen att bevaka än den ogifte och ”på visst sätt kan sägas representera äfven familjen och särskildt hustrun” [egen kursivering]. Det var dessa avslutande tre ord som fick anhängarna av kvinnlig rösträtt att ilskna till, även om de knappast hade förväntat sig någon positiv behandling av sina krav.

Högerman med annan hållning

I första kammaren var kvinnornas anhängare mycket få. I andra kammaren reste några ledamöter kvinnofrågan. Som helhet var det dock den graderade rösträtten som fick dem att motsätta sig propositionen. Att den föll berodde emellertid på att många konservativa som ville ha starka garantier mot massans övertag lanserade andra metoder för den saken. 1902 års rösträttsproposition gick därför i graven.

Ett frö till förändring fanns ändå i första kammaren. Bruksägaren Hugo Tamm (1840–1907) ifrågasatte om Sveriges lugna utveckling verkligen hotades av att ”mogne män, som fullgjort sin värnpligt, som fullgjort och fortfarande fullgöra sin skattepligt till staten” gavs rösträtt. Lika farligt vore det att lämna dem utanför, ansåg Tamm. Han medverkade till att Allmänna valmansförbundet från bildandet 1904 fick en mer reformvillig karaktär. Tamm avled redan 1907, men andra tog vid och modifierade den till synes totala konservativa opinionen inom Högern.

Torbjörn Nilsson, professor i historia, Södertörns högskola


Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Bilden visar första kammarens plenisal i Gamla riksdagshuset 1900, Stockholms stadsmuseum. CC BY-NC

Hänvisa till artikeln så här: Torbjörn Nilsson, ”Dubbla manliga röster – dubbel kvinnlig ilska”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/dubbla-manliga-roster-dubbel-kvinnlig-ilska/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).

Om Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola. Hans områden rör ideologi, politik och rösträtt. Torbjörn Nilsson ingår även i redaktionsrådet för demokrati100.se.

Visa alla artiklar av Torbjörn Nilsson