Delade meningar om delade kjolar

Palestinasjalar, pussyhats och knytblusar – det är inte ovanligt att klädesplagg får en politisk laddning. Så skedde även våren 1911 när byxkjolen kom till Sverige. Den orsakade livlig debatt i pressen och delade läsarna i två läger. Så också rösträttskvinnorna.

Byxkjolen, även känd som jupe-culotte, designades hösten 1910 av den franske modeskaparen Paul Poiret till hans orientaliskt inspirerade vårkollektion, och tanken var att kvinnor lättare skulle kunna röra sig om kjolen ersattes av ett slags byxa. Långt innan den lanserats spreds nyheten i svenska dagstidningar om den vida, tudelade kjolen som knöts samman vid fotknölarna och sades vara en kopia av vad turkiska haremsdamer bar.

Den 9 mars 1911 kom så ett parti franska byxkjolar till Stockholm, och redan samma eftermiddag sågs en ung dam klädd i en svart jupe-culotte promenera längs Drottninggatan. Därefter tog det inte många dagar förrän debatten i dagspressen satte igång. Inläggen avslöjar att det fanns ett par element i byxkjolen som gjorde den särskilt kontroversiell. Den förändrade, till att börja med, den kvinnliga siluetten när ett helt tygstycke delades upp i två ben. Det gav plagget en manlig prägel som fick många att associera till kvinnokamp och rösträttsaktivism. Var en kvinna i jupe-culotte verkligen kvinnlig?

”Praktisk dräkt” som väckte männens vrede

Byxkjolen väckte också frågor om svenskhet. Inte sällan omtalades den som en haremsbyxa, och av modeskribenterna beskrevs plagget som ett direkt lån från Orienten. Härigenom fick den en exotisk prägel som inte uppskattades av alla. I pressen uttrycktes förvåning över att svenska kvinnor var så ivriga att klä sig i haremsbyxor, och journalisten Beyron Carlsson (1869–1928) hörde till dem som förundrades över det stora intresset för den orientaliska dräkten. Meningarna om byxkjolen var förvisso lika delade som plagget självt, konstaterade han, men var det ändå inte en mild ironi att svenska kvinnor ”just i dessa kvinnofrigörelsens dagar” klädde sig som om de levde instängda i ett turkiskt harem?

Kontaktannons i Dagens Nyheter 1911-03-11 där en manlig godsägare söker en kvinna men ”Inga rösträttsidéer eller byxkjolar!”.

Andra betraktade byxkjolen som en väg till frigörelse. Opinionsbildaren Frida Stéenhoff (1865–1945) hade tidigare debatterat kvinnokamp och rösträtt – det var hon som introducerade begreppet feminism i den svenska samhällsdebatten – och hon såg det som en välgärning om arbetarklassens kvinnor kunde slippa långa och snärjande kjolar när de utförde tunga sysslor. Men hon misstänkte att männen skulle sätta sig på tvären. För det var betecknande, menade Stéenhoff, ”att första gången modet blir feministiskt, skall det avsättas. Första gången modegudinnan vill göra väl mot de fattiga arbetande kvinnorna, mot dem, som behöver en praktisk dräkt som lindring i sitt slit och släp, då väcker hon männens vrede”.

För rösträtt men mot byxkjol

Alla feminister gillade förvisso inte byxkjolen. Modeskribenten och rösträttsaktivisten Else Kleen (1882–1968) tyckte att plagget var ”fult”, och i en av sina modekrönikor frågade hon sig varför kvinnorna som sedan urminnes tider burit kjol nu skulle byta ut den mot ett par byxor. I hennes ögon var kjolen långt vackrare. Möjligen ansåg hon också att kampen för kvinnlig rösträtt var lättare att vinna om rösträttskvinnorna såg till att klä sig på ett sätt som av allmänheten uppfattades som kvinnligt. Hon var i så fall inte ensam om att se det så. Kvinnorna i det tidiga 1900-talets rösträttsrörelse var tvungna att övertyga sin omgivning om att deras inträde på den politiska scenen inte skulle innebära att de förlorade sin kvinnlighet. De måste uppträda på ett sätt som den politiska publiken kunde acceptera, och därför valde många av dem att bära dyra klänningar, prydda med spetsar och volanger, som markerade att de var kvinnor med blick för det vackra och smakfulla.

Jupe-culotte blev en modefluga. Redan i maj 1911 rapporterades att byxkjolen gick mot sin undergång, och i juni dödförklarades den av svenska modeskribenter. Men under några månader hade den debatterats flitigt och tydliggjort att ett klädesplagg kan ges olika innebörder beroende på vem som bär det och var det visas upp.

En satirteckning av byxkjol i tidningen Puck, våren 1911, gjord av tecknaren Arvid Fougstedt. Texten lyder: ”-Förlåt, får jag lof att knäppa frökens byxor?”.

_________

Henric Bagerius, docent i historia och excellent lärare vid Örebro universitet

Läs mer om byxkjolen i bloggen Korsettkriget – om mode och kvinnokamp och i boken Korsettkriget (2019).

Texträttigheter: Du får använda materialet fritt om du anger upphov (fotograf, författare, konstnär). CC BY-NC

Bildrättigheter: Den övre bilden visar en satirteckning av byxkjol i tidningen Puck, våren 1911, gjord av tecknaren Arvid Fougstedt. Bildtexten lyder: ”-Förlåt, får jag lof att knäppa frökens byxor?”. Den nedre bilden visar en kontaktannons i Dagens Nyheter den 1911-03-11 där en manlig godsägare söker en kvinna men ”Inga rösträttsidéer eller byxkjolar!”. CC BY-NC

Hänvisa till artikeln så här: Henric Bagerius, ”Delade meningar om delade kjolar”, artikel på Demokrati100.se, www.demokrati100.se/delade-meningar-om-delade-kjolar/ (hämtad ÅÅÅÅ-MM-DD).